Emotionellt, stark-skör.

Alldeles nyss stod jag och stirrade in i ett par tomma ögon, de var svarta, ledsna och påminde mig nästan om döden. Jag vek inte undan en sekund. De saknade livsgnista helt. Ögonen var för mig bekanta men ändå helt främmande.

Det började bränna bakom mina ögonlock och svidande trängde tårarna fram och rullade ner längs mina kinder.

Jag stirrade in i mina egna svullna, rödsprängda och åldrande ögon.

Är så innerligt trött på att se så ledsen ut. Det senaste halvåret har min tidigare ganska så rejäla fåfänga personlighet färändrats ordentligt. Snälla! Om mina ögon bara kunde sluta se så ledsna ut.

 

Ett hårt påskruvat, förmodligen sönderrostat lock har skruvats av. Med våld. Locket flög all världens väg. Ut släpptes ett vissvarr och känslomässigtkaos. Jag har ingen som helst kontroll. Det är som om jag har motat bort 100 mil känslor som nu kommer i kapp i en enorm hastighet och det finns ingen som helst ordning eller logik.

Jag försöker arbeta med mig logik, ge de olika känslorna en kö-lapp och känna igenom dem en och en men jag har inte den förmågan.

 

Jag känner en smärta inne i själen, en smärta större än all fysisk smärta jag upplevt. En smärta så lamslagande att den ofta ger mig andnöd, får mig att kräkas eller bidrar till yrsel.

Det är svårt att identifiera min smärta, känslor är svåridetifierade. Jag upplever det som en gigantisk sorg. Jag vet inte vad jag sörjer.

 

Min längtan efter att dö är skrämmande. Skrämmande stor. Skrämmande stark.

Jag har turligt nog en önskan av att vilja leva. Den är också stark.

Den är inte stark nu. Viljan att leva är borta.

 

 Jag vill vilja! Vill så gärna vilja leva!