2015
Det sägs att good things comes to good people.
Jag sitter här på årets nya dag med mitt kaffe och funderar. När kommer vändpunkten om nu detta stämmer? Går det att komma ikapp och sona allt jag tidigare ställt till med genom att nu välja att göra rätt?
Ofta sätter jag andras behöv, önskningar och känslor i främsta rummet. Bekantas och främlingars.Jag försöker att vara en genomgod männsika. Ställa upp med det lilla jag kan för mina medmänniskor. Mina armbågar som tidigare var vassa som knivegg är nu mer mjuka som bomull och kramar hellre om och föser hjälpsamt fram någon som hamnat på efterkälken eller inte är lika stark.
Men jag undrar om samhället är konstruerat för att vi ska vara hjälpsamma eller passiva? Här om dagen när det var underkylt och glashalt överallt på gatorna och jag var påväg till individualterapin mötte jag en äldre tant. Hon slet med sina varukassar samtidigt som hon kämpade för att inte halka. Hon tittade upp på mig och log, sa ojojoj, det är halt, jag smålog tillbaka och gick förbi. Jag hade en tid att passa, men efter någon meter stannde jag och vände gick efter tanten och frågade vart hon bodde och om jag kunde hjälpa henne att bära påsarna till hennes hem? Denna redan innan glada tant blen ännu gladare och vi gick sakta i halken några hundra meter till hennes dörr där jag lämnade henne lycklig. Fick två bananer och en kram. Det var något med att tanten kämpade med sina påsar, utan att röra en min, se så lycklig ut, och hon spred sin glädje mitt i hennes "svåra" stund som fick mig att vända och vilja hjälpa henne.
I och med att jag följde tanten blev jag sen till terapin. Och detta ställde mig inför ett val. För läsaren inget märkvärdigt. Men för mig något mycket stort och avgörande. Jag var nu försenad. Det absolut värsta jag vet. Jag får en liten lätt känsla av panikångest, och det första jag vill är att skita i allt. Åka hem, blunda och glömma att allt någonsin har hänt. Om de inte ringer upp mig, så är det väl inte så noga med att jag får terapi, och de tycker bara det är skönt att bli av med mig. För mig att ringa och säga att jag är en kvart försenad är helt otänkbart. Att ringa är som att be om ursäkt för sin egen existens. Finns inget som gör mig så osäker och liten. Den gamla Lina hade gjort det som inte var bra för henne och gått hem, förträngt allt och skapat mer underliggande ångest hon inte kunde förklara. Men jag lät känslan och förnuftet mötas på ett medvetet statie vilket jag inte gjort på många, många år och fortsatte mina steg mot terapin.
Steg in. Ursäktade att jag var sen. Berättade inte historien om tanten, men om hur nära det var att jag inte kom alls. Ja, det är så självklart för de allra flesta! 9999 av 10000 skulle per automatik fatta det rätta beslutet här. För mig krävdes det en hel jäkla apparat att fatta ett enkelt beslut som var rätt för mig. Jag är så van att fatta "fel" beslut, och efteråt inte kunna förstå eller förklara det.
Men fy sjutton vad bra det känns att fatta bra och rätt beslut. Oavsett om de är stora eller små.