Myten om styrka.
Vilken satans myt det är. Att man är eller blir "stark" bara för att man blivit utsatt för eller varit med om det ena eller det andra. Man är eller blir per definition inte stark av det.
Styrkan tvingas på dig när du är alldeles för svag. Jag har inte blivit "stark" för att jag genomlidit ett helvete. Jag har fått en extra liten dos styrka endast för att inte kasta mig utför ett stup, då jag innerst inne är något så in i hela Norden känslig.
Kalla mig inte stark när jag är extra känslig, styrkan finns där för att försöka kompensera upp min känslighet. Allt handlar alltså om att försöka nå en "normalnivå".
Jag befinner mig sällan, nästintill aldrig på "normalnivån" alltså din nivå. Utan kastas kaosartat och ambivalent mellan extrem känslighet och styrka.
Mitt mål är balans, i allt. I livet. I känslorna. Varken psykiskt eller märkligt nog fysiskt klarar min kropp längre av svängningarna.
Det enda jag önskar. Lugn. Ro. Harmoni. Balans. Nyanser.