Skillnader i bemötande.
Efter att ha varit inlagd några dagar på sjukhuset pga fysiksmärta och sjukdom, är jag helt chockad av skillnaderna.
Jag har bara senaste året varit inlagd på en psykriatisk avdelning sammanlagt ca 7 veckor. Och skillnaden mot hur jag behandlades där och hur jag behandlades nu när jag blev inlagd för akut operation är enorm.
Det skrämmer mig, och jag känner mig nästintill kränkt.
Under alla mina år med kontakt inom psykiatrin har jag upplevt att jag inte behandlas som en vuxen människa. Som om mitt intellekt skulle vara lägre för att jag är född med en högre känslighet och för att min uppväxt och livet mest varit kaos. Ironiskt nog var det i slutändan mitt intellekt och tjat som ledde fram till rätt diagnos och behandling efter otaliga felbedömningar som jag tydligt sagt emot och inte trott på.
Den fysiska smärtan jag upplevde nu skulle kunna jämföras med den smärtan jag dagligen upplever men inte kan visas i någon undersökning. För mig personligen upplevs smärtan inte så olika varandra. Skillnaden var att min fysiska smärta var okej att skrika ut! Att tala om, den kunde ju bevisas. De gånger jag agerar ut min ångest som är det yttersta skriet på smärta, ska den bara kvävas inte behandlas. Gömmas, och glömmas. Varför är det okej att gråta eller skrika av fysisk smärta men inte av psykist? Den gör ju lika ont!
VARFÖR AVFÖRDAS PSYKISKSMÄRTA SOM NÅGOT ENKLARE ATT HANTERA? Och varför blir jag dumförklarad, behandlas som ett barn och ignorerad när min smärta inte kan synas på ett blodprov?
Jag blev så ofantligt mycket bättre bemött, läkare frågade hur jag mådde, om de kunde göra något för mig, men kanske viktigast av allt. De lyssnade på mig. Och jag behövde inte känna mig som en idiot när jag förklarade hur ont och vart det gjorde ont.
De gjorde mig också delaktig i det som skedde på ett sätt som förvånade mig, talade till mig som den vuxna jag är.
Detta gav mig en känsla av trygghet och respekt jag aldrig mött inom psykiatrin. Jag slapp slösa min energi på att hävda min rätt till att jag också är en människa med hjärna. Jag är smart, just nu råkar jag bara ha lite ont.
Min erfarenhet säger mig att hade jag blivit lika väl bemött inom psykiatrin så hade jag inte kännt mig hälften så dum, jobbig, mindre värd, som jag i ärlighetens namn ofta gör.
Jag vänder mig inte till psykiatrin för att jag är lat eller obegåvad. Jag vänder mig dit för att jag tar ett vuxet ansvar för mitt liv.
Jag vill bli bemött som den vuxna människan jag är och framförallt med den respekt jag förtjänar.